ett ärligt inlägg.
Jag höll på att skriva en "uppsats" om hur det känns att skaffa barn nummer två och hur kroppen tar stryk efter enförlossning.. Om grejer som folk helt enkelt INTE pratar om men det sket sig lite för det e så jäkla svårt att få ner alla känslor i skrift. Så jag skriver det lite kort och ärligt istället.
Det är SKIT jobbigt rent ut sagt!
Man mår dåligt för allt! För att man inte kan fördela tiden "rätt" till barnen och för att det stora syskonet förändras till ett litet mini monster som dessutom utstrålar besvikelse och olycka i ögonen! (HEMSKT att se sitt barn på det sättet).
De två första veckorna spenderade jag i tårar... Jag var som en ENORM känslobomb. Vad som helst fick mig att gråta vilket kanske inte är så svårt i vanliga fall heller, men nu blev det liksom ÄÄÄNNU värre.
Det är ett rent helvete att faktiskt ha svårt att hantera sina känslor att INTE komma igång med amningen ordentligt, att ha ont i ryggen, att svettas okontrollerat, att inte kunna/våga gå på toa, att förlora kissnödighetskänslan, att känna sig fyrkantig i kroppen, att ha ångest för att gå och lägga sig för dagen med rädsla för att behöva amma från de såriga söndriga bröstvårtorna och att behöva gå upp och trösta sin treåring som vaknar mitt i natten... hemskt!
Det är inte förens nu som jag känner att fan vad underbart allt är!
Jag fixar det här!
Och detta skriver jag ändå efter en "jobbig" natt.
För er som inte håller med kan läsa "man" som "jag" istället.
Det var det!
Upplyftande va?!
hej då.
Det är SKIT jobbigt rent ut sagt!
Man mår dåligt för allt! För att man inte kan fördela tiden "rätt" till barnen och för att det stora syskonet förändras till ett litet mini monster som dessutom utstrålar besvikelse och olycka i ögonen! (HEMSKT att se sitt barn på det sättet).
De två första veckorna spenderade jag i tårar... Jag var som en ENORM känslobomb. Vad som helst fick mig att gråta vilket kanske inte är så svårt i vanliga fall heller, men nu blev det liksom ÄÄÄNNU värre.
Det är ett rent helvete att faktiskt ha svårt att hantera sina känslor att INTE komma igång med amningen ordentligt, att ha ont i ryggen, att svettas okontrollerat, att inte kunna/våga gå på toa, att förlora kissnödighetskänslan, att känna sig fyrkantig i kroppen, att ha ångest för att gå och lägga sig för dagen med rädsla för att behöva amma från de såriga söndriga bröstvårtorna och att behöva gå upp och trösta sin treåring som vaknar mitt i natten... hemskt!
Det är inte förens nu som jag känner att fan vad underbart allt är!
Jag fixar det här!
Och detta skriver jag ändå efter en "jobbig" natt.
För er som inte håller med kan läsa "man" som "jag" istället.
Det var det!
Upplyftande va?!
hej då.
